måndag 5 februari 2018

Den svavelgula himlen

Kjell Westö har fått Tollanderska priset idag och jag fick en orsak att skriva ner några rader om hans senaste roman. Att läsa Westö är som att gå i ett par vårskor efter att ha länge klafsat fram i tunga vinterstövlar. Bekant och bekvämt och lätt och snabbt går det framåt. I hans senaste episka roman Den svavelgula himlen är personerna i fokus. Den namnlöse berättaren är en författare som är ungefär jämngammal med Westö och tidsramen är därmed från 1970- till 2010-talet. Det är en berättare som verkar ha svårt att säga ifrån, att agera och leva ut, han väljer att betrakta från sidan, han är en som registrerar det som händer. Ibland verkar han nästan oengagerad i sitt eget liv, eller okej, det är mycket om hans kvinnor och sexet men författarskapet och läraryrket och annat innehåll är det mindre om. Nå, möjligen bättre så, kanske det inte är så intressant läsning heller? Det är vänskapen till Alex och kärleken till Stella som den här berättelsen kretsar kring. En central plats är deras sommarställe, släkten Rabells gård Ramsvik, som nog har mörkare hemligheter men när tiden går och berättelsen framskrider mest framträder som en solblekt barndomsidyll och förlorat sommarparadis. Eller är det kanske minnet som gör ett spratt? Minnets bedräglighet är nämligen ett intressant spår i berättelsen.

Den svavelgula himlen handlar främst om klass- och social tillhörighet. Arv, miljö, tid, upprepning, variation. Klassproblematiken skildrar Westö som vanligt skickligt och med säker hand. Det finns också en slags vemod eller sorgsenhet i berättelsen, i synnerhet i skildringen av berättarens föräldrar och årens ofrånkomliga gång, som tilltalar mig.

Är denna roman då möjligen Westös bästa? Nja, jag tror Hägring 38 fortfarande behåller sin plats som min favorit-Westö.





torsdag 25 januari 2018

Glöm mig

Läste Alex Schulmans roman, eller minnesbok, Glöm mig. Den handlar om hans mamma, TV-programledaren, senare informationschefen, Lisette Schulman. Författaren Sven Stolpes dotter och journalisten, TV-producenten, Allan Schulmans fru.

Lisette är alkoholist. Hennes humör är ombytligt och tålamodet nästan alltid slut. Hon är begåvad, kaxig, slagfärdig och rolig. Hon är rasande och elak. Hon är instängd i ett sovrumsmörker om dagarna. Hon är en mamma som vänder blicken bort från sitt barn. När hon är arg väljer hon medvetet, demonstrativt och grymt att osynliggöra, ignorera, hon vägrar se barnets existens.
Det är också det sistnämnda som är vändpunkten. När Alex ser mönstret upprepas med hans barn så tvingar han sig att ingripa. Det får inte hända igen!

Glöm mig, är vad Lisette Schulman säger till sin son. Det är just det Alex Schulman inte kan göra, tvärtom, han vill minnas, han vill återskapa sin tidiga barndoms mor. I boken räknar han upp betydelsefulla minnen av modern från trettio år. Kärleksfulla och ömsinta minnen växlar med fasansfulla och hjärtskärande. Barnet Alex har tidigt lärt sig registrera varje detalj. Det är rakt och bra om medberoende. Det är gripande, sorgligt, obehagligt, utlämnande.

Stundvis är boken också oerhört underhållande: bilresorna till sommartorpet, pappa Allans stressade besatthet med tiden är komisk och ja, på ett sätt, lite bekant. Det gör mig nyfiken på Schulmans bok om sin far, Skynda dig att älska.

måndag 27 november 2017

Missdåd

Läste Karin Erlandssons andra roman Missdåd. Hennes debutroman Minkriket tyckte jag mycket om så förväntningar var höga. En bil gasar genom den annars så idylliska småstaden på midsommaraftonen, en kvinna hittas död i utkanten av den, lokaltidningen har en ny reporter.
Reportern heter Sara Kvist. Hon är ung och omogen och har en pojkvän som är jobbig, krävande och en otäck typ, helt enkelt. Pojkvännen Robert blir aningen för grovt karikerad och det hela alldeles för svartvitt och outvecklat i romanen - trots allt utrymme deras story får.

Som miljöskildring är romanen fin och småstadskänslan är också väl fångad (kanske extra om man känner till Nykarleby). Torget, lågstadieskolan, kyrkan, elaffären. Ett av de intressantaste spåren är kvinnoprästmotståndet och församlingens fega eller likgiltiga tigande kring att prästen Linna trakasseras. Berättelsen kretsar överlag i hög grad kring det som är och förblir osagt, hemligheter och tystnader i relationer, konflikträdsla och kulisstänk. Det gäller för Gunnar och Inger, Lea och Hugo, Krister och Monika. Detta är i mitt tycke det absolut bästa med romanen. Boken är en pusseldeckare men jag knäckte inte gåtan innan det hela nystas upp.



fredag 15 september 2017

What belongs to you

Läste Garth Greenwells What belongs to you under sommaren och vill skriva några rader för att komma ihåg den.

Det är en roman om begär, förälskelse, pengar, skam, förtvivlan och avsked. Storyn är aningen förutsägbar men det finns kanske en poäng med det. De olika förutsättningarna och livsvillkoren, vad det för med sig och hur det sannolikt slutar.
Jag fäste mig vid att romanen börjar med ett antydan om ett bedrägeri, ett svek, och att det sägs vara en fingervisning om vad som komma skall.

Boken är indelad i tre delar. Den första delen "Mitko" handlar om den amerikanska medelålders lärarens möte med vackra, fattiga och utsiktslösa tjugoåringen Mitko som lever på gatani staden Sofia i Bulgarien. Den andra delen "A grave" börjar med ett besked om att berättarens far avlidit för att övergå till ett tillbakablickande på barndomen. Denna andra del handlar främst om berättarens uppväxt, fadern och en vänskap. Den handlar om berättarens identitet, ungdomens formativa år. I den sista delen "Pox" fortsätter på den första delen, några år har gått och Mitko uppenbarar sig igen en vinterkall kväll med sin tunna jacka och våta tygskor. Han är sjuk.

Bokens titel är intressant. Vad är det som tillhör vem? Är det bagaget alla bär med sig, identitetens byggklossar, förutsättningarna, spåren (ärren?) av barndomen, relationer osv. Eller är det det s.k. ödet? Är det berättelsen, i berättarens fall?  Vad innebär det för Mitkos del?  Har det något att göra med sveket som antyds i början? Vem är det som blir utnyttjad, om så sker? Eller är det en ömsesidig deal, ett utbyte? Ja, det är en tankeväckande roman.

Omgivningen är fint och känsligt skildrad, staden Sofia som sägs vara en stad som alla ungdomar som bara kan vill lämna. Romanens stad är full av ohuman Sovjetarkitektur, halvfärdiga byggnader, betonggrå fasader, slitna bussar. Kontrasten är stor till de få nästan bländande klara stunder i romanen. Bokens omslag är ett enormt höghusblock, vad signalerar det egentligen? Alla dessa liv, liksom? Huset är ju varken berättarens eller Mitkos hem.



onsdag 9 augusti 2017

Arv og miljö

Läste Vidgis Hjorths Arv og miljö. Den handlar om teatervetaren Bergljot som brutit med sina föräldrar och syskon. När hon får höra om att föräldrarna gjort upp ett testamente och de två yngre systrarna Astrid och Åsa ska få hytterne på Hvaler, familjens två sommarstugor medan hon och brodern Bård ska kompenseras ofördelaktigt så väcks en gammal konflikt till liv. Bergljot konfronterar familjen, efter många år av tystnad. Bråket som (åter)uppstår handlar mindre om stugorna än om det emotionella arvet, som fördelats ojämnt under barnens uppväxt. Det inga småsaker det handlar om utan sexuella övergrepp i barndomen som sedan genererat andra orättvisor och oförrätter för henne och brodern. Nu, efter faderns död, ska den hemska sanningen minsann fram, men frågan är om det är sanningen? Eller är det som Bergljots mamma säger: iscensatt lögn? Vem är det äger berättelsen om barndomen och om familjen?

Romanen är välskriven, det är en intrikat, intensiv och laddad text som gör läsaren kallsvettig.
Beskrivningen av Bergljot, jagad av hemska minnen, med all sin ångest, ilska och smärta. Och Bergljots mamma - gränslös, självisk, fåfäng, vacklande och otydlig - huj.

Pärmomslaget är fint med den avkapade Bergljotgrenen men lägg märke till mina matchande lakan!


tisdag 20 juni 2017

Allt jag inte minns

Läste Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Såsom titeln redan säger handlar romanen om det man minns men framförallt inte minns.

Allt jag inte minns är en berättelse om minnet av en människa, Samuel. En kärlek, en vänskap och ett liv som inte längre finns och som enbart existerar i minnet. Det är Samuel som hans vänner Vandad och Pantern och kärleken Laide försöker återkalla i minnet samtidigt som de bearbetar sin sorg. Minnet av intensiva, rastlösa Samuel som ständigt var på jakt efter fler erfarenheter, nya upplevelser att spara på (i erfarenhetsbanken), lagra i minnet.

Romanen är aningen invecklat uppbyggd, dels för att berättarrösterna växlar förvirrande i början, dels för att innehållet, minnet, är som det är: undflyende, fragmentariskt, opålitligt, med vars och ens subjektiva sanningar och tolkningar av hur någon som inte längre finns var. Lager som läggs på lager som läggs på luckor. Och Samuels mormors demensdimma lägger sig också tungt över sidorna.

I slutet av boken träder en annan röst fram som sätter berättelsen i en gungning som inte gör det hela mindre förkrossande.

Jag har tycks mycket om Khemiris tidigare böcker och speciellt mycket om Montecore. Allt jag inte minns är kanske ännu bättre. Absolut läsvärd.


söndag 30 april 2017

Mödrarnas söndag

Jag läste Therese Bohmans lockande recension Kryp in den här kärleksbubblan av Graham Swifts kortroman och beställde boken. Mödrarnas söndag karakteriseras som "ett omistligt passionsdrama om klass". På pärmen sägs att roman är "ett mästerverk". Äh. Inte alls, säger jag.

Romanen börjar lovande. Det är en solig söndag i mars, året är 1924. Vi befinner oss i Berkshire, i södra England. Det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem, om de har något hem att besöka vill säga. Det har inte husjungfrun Jane Fairchild. Hon möter upp med sin älskare, Paul Sheringham, i stället.

Det finns ett underbart lugn och en njutningsfull utdragen långsamhet i skildringen av Jane som i sakta mak glider från rum till rum i det stora, tomma, Sherimhamska huset. Tiden står nästan stilla: lakanet har en fläck, fönster står uppställt, gardinen fläktar lätt, dammet glittrar i luften, i köket finns resterna av en halväten kalv- och skinkpaj. Det är nästan så man hör en klocka som ödesdigert tickar i bakgrunden.

Men berättelsen pendlar irriterande mellan sentimentalt tillbakablickande och nutiden, då den tidigare tjänsteflickan är en etablerad författare, hela nitton romaner senare. Rent stilistiskt fungerar det inte alls. Jag ogillar verkligen huvudpersonens självtillräckliga, nonchalanta och alltförklarande berättande, självupptagenheten med att nu minsann vara framgångsrik, alla dessa intervjuer hon ställt upp på - det är så fruktansvärt osympatiskt, oanalytiskt och än värre - helt ointressant, i mitt tycke. Den där ena marsdagens händelser är däremot fascinerande och redan i sig beskrivande.


måndag 17 april 2017

Vær snill med dyrene

Det här var en roman just för mig. Monica Isakstuen har skrivit en stark, förtvivlad text om skilsmässa, delad vårdnad och framförallt moderskap. Hon beskriver träffsäkert känslan direkt efter en separation, ett slags smärtsamt och neurotiskt navelskådande upplösningstillstånd. Och den stora frågan: hur dela (vårdnaden av) ett barn. Huvudpersonen Karens skuldkänslor över misslyckandet och rädslan över att förstöra mera (det värsta: förstöra barnet). Hennes familjs och vänners vänligt oförstående kommentarer. Vær snill med dyrene är tankeväckande, provocerande, upprivande, sorglig. Och de underliga och ångestframkallande djurberättelserna är pricken på i:et.

Isakstuen berättar skickligt. Stramt och kortfattat, med några välvalda ord. Och efter de krassa raderna, tystnad på tomma sidor. Det är effektfullt. Ja aj, det gör ont i hjärtat.



fredag 14 april 2017

2016

Hej bloggen efter en lång paus - inget inlägg förra året. Nu gör jag det lätt för mig, för annars blir det ingenting alls. Här de bästa böckerna jag läste ifjol: Sandström, Lindstedt, Ulitskaja, Ferrante, Oksanen! Dessa får sammanfatta året 2016.

torsdag 10 september 2015

gone girl

Det har varit tyst på bloggen, igen. Eller som vanligt. Men hej igen, kanske jag aktiverar mig nu p.g.a hösten och sånt. Jag läser ju nog, senast (senast av alla? för det här är en roman som lästes typ förrförra året) blev det Gone Girl av Gillian Flynn. Det är en thriller, en bladvändare om lögner, spel och roller. Berättargreppet växlar mellan huvudpersonerna, det skrivande paret, Amy och Nick. Ja, romanen är intressant med många poänger och saker att ta fasta på, t.ex. Cool girl-tematiken är nästan smärtsamt bra och samtidigt vansinnigt irriterande men jag orkar varken gå in på det eller annat. Är nämligen så besviken på slutet! Som är osannolikt och överdrivet, det blir bara löjligt. Men innan slutet spännande och rolig läsning.