tisdag 20 juni 2017

Allt jag inte minns

Läste Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Såsom titeln redan säger handlar romanen om det man minns men framförallt inte minns.

Allt jag inte minns är en berättelse om minnet av en människa, Samuel. En kärlek, en vänskap och ett liv som inte längre finns och som enbart existerar i minnet. Det är Samuel som hans vänner Vandad och Pantern och kärleken Laide försöker återkalla i minnet samtidigt som de bearbetar sin sorg. Minnet av intensiva, rastlösa Samuel som ständigt var på jakt efter fler erfarenheter, nya upplevelser att spara på (i erfarenhetsbanken), lagra i minnet.

Romanen är aningen invecklat uppbyggd, dels för att berättarrösterna växlar förvirrande i början, dels för att innehållet, minnet, är som det är: undflyende, fragmentariskt, opålitligt, med vars och ens subjektiva sanningar och tolkningar av hur någon som inte längre finns var. Lager som läggs på lager som läggs på luckor. Och Samuels mormors demensdimma lägger sig också tungt över sidorna.

I slutet av boken träder en annan röst fram som sätter berättelsen i en gungning som inte gör det hela mindre förkrossande.

Jag har tycks mycket om Khemiris tidigare böcker och speciellt mycket om Montecore. Allt jag inte minns är kanske ännu bättre. Absolut läsvärd.


söndag 30 april 2017

Mödrarnas söndag

Jag läste Therese Bohmans lockande recension Kryp in den här kärleksbubblan av Graham Swifts kortroman och beställde boken. Mödrarnas söndag karakteriseras som "ett omistligt passionsdrama om klass". På pärmen sägs att roman är "ett mästerverk". Äh. Inte alls, säger jag.

Romanen börjar lovande. Det är en solig söndag i mars, året är 1924. Vi befinner oss i Berkshire, i södra England. Det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem, om de har något hem att besöka vill säga. Det har inte husjungfrun Jane Fairchild. Hon möter upp med sin älskare, Paul Sheringham, i stället.

Det finns ett underbart lugn och en njutningsfull utdragen långsamhet i skildringen av Jane som i sakta mak glider från rum till rum i det stora, tomma, Sherimhamska huset. Tiden står nästan stilla: lakanet har en fläck, fönster står uppställt, gardinen fläktar lätt, dammet glittrar i luften, i köket finns resterna av en halväten kalv- och skinkpaj. Det är nästan så man hör en klocka som ödesdigert tickar i bakgrunden.

Men berättelsen pendlar irriterande mellan sentimentalt tillbakablickande och nutiden, då den tidigare tjänsteflickan är en etablerad författare, hela nitton romaner senare. Rent stilistiskt fungerar det inte alls. Jag ogillar verkligen huvudpersonens självtillräckliga, nonchalanta och alltförklarande berättande, självupptagenheten med att nu minsann vara framgångsrik, alla dessa intervjuer hon ställt upp på - det är så fruktansvärt osympatiskt, oanalytiskt och än värre - helt ointressant, i mitt tycke. Den där ena marsdagens händelser är däremot fascinerande och redan i sig beskrivande.


måndag 17 april 2017

Vær snill med dyrene

Det här var en roman just för mig. Monica Isakstuen har skrivit en stark, förtvivlad text om skilsmässa, delad vårdnad och framförallt moderskap. Hon beskriver träffsäkert känslan direkt efter en separation, ett slags smärtsamt och neurotiskt navelskådande upplösningstillstånd. Och den stora frågan: hur dela (vårdnaden av) ett barn. Huvudpersonen Karens skuldkänslor över misslyckandet och rädslan över att förstöra mera (det värsta: förstöra barnet). Hennes familjs och vänners vänligt oförstående kommentarer. Vær snill med dyrene är tankeväckande, provocerande, upprivande, sorglig. Och de underliga och ångestframkallande djurberättelserna är pricken på i:et.

Isakstuen berättar skickligt. Stramt och kortfattat, med några välvalda ord. Och efter de krassa raderna, tystnad på tomma sidor. Det är effektfullt. Ja aj, det gör ont i hjärtat.



fredag 14 april 2017

2016

Hej bloggen efter en lång paus - inget inlägg alls förra året. Nu gör jag det lite lätt för mig, för annars blir det ingenting alls. Här de bästa böckerna jag läste ifjol: Sandström, Lindstedt, Ulitskaja, Ferrante, Oksanen! Det får sammanfatta året 2016.

torsdag 10 september 2015

gone girl

Det har varit tyst på bloggen, igen. Eller som vanligt. Men hej igen, kanske jag aktiverar mig nu p.g.a hösten och sånt. Jag läser ju nog, senast (senast av alla? för det här är en roman som lästes typ förförra året) blev det Gone Girl av Gillian Flynn. Det är en thriller, en bladvändare om lögner, spel och roller. Berättargreppet växlar mellan huvudpersonerna, det skrivande paret, Amy och Nick. Ja, romanen är intressant med många poänger och saker att ta fasta på, t.ex. Cool girl-tematiken är nästan smärtsamt bra och samtidigt vansinnigt irriterande men jag orkar varken gå in på det eller annat. Är nämligen så besviken på slutet! Osannolikt, överdrivet. Men innan det spännande och rolig läsning.

fredag 31 juli 2015

adjö lediga dagar

                                                Min sista semesterdag var idag. Fyra veckor gick i ett huj.

Roadtrip till Österbotten. Zorro hälsade på mormorsmor
Luktärterna på balkongen var vackra 






Sommaren med Maj

Jag fortsatte med Kristina Sandberg: Sörja för de sina och Liv till varje pris. Ja, dethär har varit sommaren med Maj. Vi rör oss från trettiotalet till sextiotalet. Från arbetarklass till småborgerlighet och sedan börjar det sakteligen svänga tillbaka. Maj har varit med mig i matlagningen, städandet, överlag närvarande inom hemmets verklighet och ramar. Hur snäv och begränsad, nästan inåtvänd, är inte hennes roll? Ja, det känns förlegat - och ändå inte alls. Vad jobbig hon är med all ångest, osäkerhet, tvångstankar! Stundvis är hennes överkritiskhet hård, småsint och svår att uthärda. Samtidigt är hon så mänsklig med alla sina brister att man bara måste sympatisera med henne. Eller måste och måste, men jag gör det.
Jag har älskat romansviten, speciellt den första och tredje delen. Maj, Tomas, berättarrösten, växlandet dem emellan, alla tankarna, tonfallen, frågorna.
Och ska man nånsin sluta tänka i kursiv!

torsdag 18 juni 2015

Att föda ett barn

Läste Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn. Den handlar om ett år i tjugoåriga Majs liv i småstaden Örnsköldsvik på trettiotalet och är den första delen i en trilogi. Stilistiskt är romanen absolut underbar och man sugs in i texten direkt från de första raderna! Majs berättelse varvas med hennes medvetandeflöde: tankar, minnen, förväntningar, förmaningar, kommentarer, besvärjelser, tilltal, samtal. Romanen är en helt fantastiskt skildring av tidsanda, livsvillkor och klass. Hushållsgörat, det evinnerliga städandet, all denna mat. Alkoholen. Omständigheterna, slumpen, om hur det blir som det blir. Svårt, jobbigt.
Oj nej, hur ska det gå för Maj och hennes familj? Ja, självklart ska jag läsa de följande delarna.

torsdag 28 maj 2015

tre systrar och en berättare

Läste Lars Sunds Tre systrar och en berättare. Roman i fyra akter. Läsaren får följa tre kvinnoöden vars gemensamma nämnare är att de får rollerna i Tjechovs pjäs som ska sättas upp 1948 i Österbotten. Som titeln antyder så får berättaren, som är en anonym banvakt vid Finska statsjärnvägarna, en mycket framträdande roll i berättelsen. Förutom att han sänker bommarna vid Frams korsning är det han som nedteckar och återger berättelsen och det enligt helt egna principer. Ett helt skojigt grepp för det mesta men emellanåt bara störande när berättaren ingriper, kommenterar händelserna och samtalar med sin vän kråkan... berättarglädjen är det inget fel på och det sker på ett fantastiskt, ofta dialektalt, språk. Stundvis blir det så spretigt med sidospår och lösa trådar att jag trots det trevliga flytet önskar en stramare hållen berättelse.
Nåväl, romanen är den första delen av en trilogi och jag vill gärna se vartåt det barkar i de följande delarna.

lördag 16 maj 2015

ny sida

Fick för mig att byta namn på bloggen. Så gjorde jag det lite huxflux. Förutom läsarna så försvann en del länkningar och sånt. Jag fixar när jag hinner.