Det var en gång ett hem

På vägen till villan kikade jag in i ett gult hus på en backe i samma by. Huset är min mammas barndomshem, sedermera min mormors sommarhem och numera ett övergivet mögelhus. Ett stort och väldigt vackert hus. Sorgligt nog har huset stått tomt och ouppvärmt i alltför många år. Allt det grågröna, prickiga och smutsrandiga på bilderna är mögel. I övrigt är det underbara färger inne. Tiden står stilla i huset: möblerna har sina gamla platser, gardinerna fladdrar, lamporna hänger i taket, tallrikar, koppar och bestick finns i köksskåpen, böcker i bokhyllan och vinyler i en hög vid skivspelaren i vardagsrummet. Men det är sprickor i väggarna, ytorna böjer och bågnar, målfärgen flagar, det luktar unket. På hustaket växer det mossa och gräs. Golvet har murknat och lutar aningen i övre våningen så där vågade jag inte gå in i alla rum.

 

Att resa

Jag och min man ska på en tumisresa till Prag nästa veckoslut! Jag som sällan reser är tudelad: glad och orolig. Oron är dels resfeber förstås men den håller mig faktiskt vaken om nätterna. Så vad mitt problem då? Jaa-a, det vet jag inte. Jag litar på barnvakterna. En paus från vardagen gör oss alla gott. Och ljuvligt att se Prag! Min oro är helt irrationell och såpass löjlig att ingen orkar älta saken med mig. Maken förstår mig inte heller. Han har jobbat, rest, studerat och varit frånvarande flera dagar, veckor, och faktiskt upp till en hel månad borta.
Jag har varit några nätter ifrån barnen. En (första) natt på spa i Nådendal förra hösten. Två nätter i Sankt Petersburg (jobbresa) i vintras, en natt i Stockholm (jobbresa) i våras och en sommarnatt i Tammerfors. Från det äldre barnet har jag dessutom varit ifrån två nätter på Barnmorskeinstitutet med hans lillasyster. Förfärligt nervös och nojig har jag varit varje gång. Och alltså herregud - jag vet att det inte är nåt speciellt med att vara borta just natten och barnen sover alldeles utmärkt nuförtiden, det är ingen som gråter efter mamma. Många föräldrar jobbar på natten, det är inget underligt med natten! Så - är det egentligen dagarna som innerst inne är problemet då eller? Kanske är det långa avstånd som skrämmer mig, kanske rädsla (att inte vara på plats IFALL), kanske är jag en kontrollfreak. Kanske är jag rädd för minsta lilla förändring, omställning, utveckling, rörelse. Kanske jag egentligen inte vill resa alls. Kanske är det allt detta, summan av kardemumman eller så något helt annat, men vad det är kan jag inte sätta fingret på.

gnällmåns

Vissa dagar hinner jag bara läsa barnböcker. Barnen gillar nuförtiden också rim och böcker på vers. Elsa Beskow känns ofta lite som en klassiker av igår men jag (och barnen) gillar ändå hennes trevliga idyller och illustrationer (även om de känns aningen för prydliga och förstelnade), t.ex. Sessalätt och Puttes äventyr i Blåbärsskogen. En bilderbok av henne som inte är så snäll i tonen är Sagan om Gnällmåns: alla skrikhalsar till varning och deras mammor till hjälp. Otäck saga, det pedagogiska greppet är nog föråldrat om det nånsin fanns.
Mina föräldrar har en Gnällmåns som är avskriven från Helsingfors stadsbibliotek och av nyfikenhet gick jag in på Helmet.fi för att kolla hur många exemplar huvudstadsregionen nuförtiden håller sig med: fann sju ex från upplagan 1984 och ett exemplar i lager från 1955. Gamla goda klassiker är sånt jag ibland får lust att kolla upp.

Stora pojkar

Hurra! Idag har en viss pojke cyklat på sin nya cykel utan stödhjul, ungefär tio meter på gräsmattan. Det är stort. Och idag fyller pappan i huset år. Barnen tyckte att vi sku dekorera tårtan med jordgubbar och ärter. Det blev gubbar och grönt pripel.

 

Jag ringer mina bröder

Jag har tänkt att jag här på bloggen kommenterar bra böcker jag vill komma ihåg, inte allt jag läser. Nu kommer ett undantag: hade nämligen höga förväntningar på Jonas Hassen Khemiris nya Jag ringer mina bröder. Romanen utgår från en krönika han skrivit efter ett bombattentat. Jag gillade nog utgångsläget och paranoian - och titeln är ju strålande. Men nej, denna blev en besvikelse trots allt. För tunn- på många sätt. Nåja. Jag ser ändå fram emot hans nästa bok. För att jag älskade hans lysande romanen Montecore. Intesiv, hjärtslitande, underhållande, finurlig. Jag har läst den tre gånger. Och Ett öga rött är också väldigt bra.

Skönt med semester och lite mer tid om kvällarna. Nu läser jag Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru, verkar bra. Och efter tar jag samma författares En storm kom till paradiset.

I morgon åker jag med barnen och min mamma till Österbotten, Nykarleby och Monäs. Jag ska köra dit, det känns konstigt. Sen blir det några dagar på stugan utan el eller vatten. Ser fram emot ljusa (gärna myggfria) villanätter med Anyuru!

Sommarlov

Semester i fem veckor framöver! Som jag väntat på dessa lediga dagar. Så började det ändå med en släng av semesterångest. För jo, det finns ju nog små önskemål, förväntningar och press om en lyckad och avkopplande ledighet.

Och vad vill jag nu då egentligen, när det kommer till kritan? Vara glad, ta det lugnt, ha tid. Leka med barnen, läsa böcker, tänka nya tankar.

 

Tvätta mattor tydligen? Ja. Har nu en ren köksmatta som doftar tallsåpa. Vi råkar ha ett tvättställe (på land) ganska nära vårt hem.