Missdåd

Läste Karin Erlandssons andra roman Missdåd. Hennes debutroman Minkriket tyckte jag mycket om så förväntningar var höga. En bil gasar genom den annars så idylliska småstaden på midsommaraftonen, en kvinna hittas död i utkanten av den, lokaltidningen har en ny reporter.

Reportern heter Sara Kvist. Hon är ung och omogen och har en pojkvän som är jobbig, krävande och en otäck typ, helt enkelt. Pojkvännen Robert blir aningen för grovt karikerad och det hela alldeles för svartvitt och outvecklat i romanen - trots allt utrymme deras story får.

Som miljöskildring är romanen fin och småstadskänslan är också väl fångad (kanske extra om man känner till Nykarleby). Torget, lågstadieskolan, kyrkan, elaffären. Ett av de intressantaste spåren är kvinnoprästmotståndet och församlingens fega eller likgiltiga tigande kring att prästen Linna trakasseras. Berättelsen kretsar överlag i hög grad kring det som är och förblir osagt, hemligheter och tystnader i relationer, konflikträdsla och kulisstänk. Det gäller för Gunnar och Inger, Lea och Hugo, Krister och Monika. Detta är i mitt tycke det absolut bästa med romanen. Boken är en pusseldeckare men jag knäckte inte gåtan innan det hela nystas upp.

What belongs to you

Läste Garth Greenwells What belongs to you under sommaren och vill skriva några rader för att komma ihåg den.

Det är en roman om begär, förälskelse, pengar, skam, förtvivlan och avsked. Storyn är aningen förutsägbar men det finns kanske en poäng med det. De olika förutsättningarna och livsvillkoren, vad det för med sig och hur det sannolikt slutar.
Jag fäste mig vid att romanen börjar med ett antydan om ett bedrägeri, ett svek, och att det sägs vara en fingervisning om vad som komma skall.

Boken är indelad i tre delar. Den första delen "Mitko" handlar om den amerikanska medelålders lärarens möte med vackra, fattiga och utsiktslösa tjugoåringen Mitko som lever på gatani staden Sofia i Bulgarien. Den andra delen "A grave" börjar med ett besked om att berättarens far avlidit för att övergå till ett tillbakablickande på barndomen. Denna andra del handlar främst om berättarens uppväxt, fadern och en vänskap. Den handlar om berättarens identitet, ungdomens formativa år. I den sista delen "Pox" fortsätter på den första delen, några år har gått och Mitko uppenbarar sig igen en vinterkall kväll med sin tunna jacka och våta tygskor. Han är sjuk.

Bokens titel är intressant. Vad är det som tillhör vem? Är det bagaget alla bär med sig, identitetens byggklossar, förutsättningarna, spåren (ärren?) av barndomen, relationer osv. Eller är det det s.k. ödet? Är det berättelsen, i berättarens fall?  Vad innebär det för Mitkos del?  Har det något att göra med sveket som antyds i början? Vem är det som blir utnyttjad, om så sker? Eller är det en ömsesidig deal, ett utbyte? Ja, det är en tankeväckande roman.

Omgivningen är fint och känsligt skildrad, staden Sofia som sägs vara en stad som alla ungdomar som bara kan vill lämna. Romanens stad är full av ohuman Sovjetarkitektur, halvfärdiga byggnader, betonggrå fasader, slitna bussar. Kontrasten är stor till de få nästan bländande klara stunder i romanen. Bokens omslag är ett enormt höghusblock, vad signalerar det egentligen? Alla dessa liv, liksom? Huset är ju varken berättarens eller Mitkos hem.

Arv og miljö

Läste Vidgis Hjorths Arv og miljö. Den handlar om teatervetaren Bergljot som brutit med sina föräldrar och syskon. När hon får höra om att föräldrarna gjort upp ett testamente och de två yngre systrarna Astrid och Åsa ska få hytterne på Hvaler, familjens två sommarstugor medan hon och brodern Bård ska kompenseras ofördelaktigt så väcks en gammal konflikt till liv. Bergljot konfronterar familjen, efter många år av tystnad. Bråket som (åter)uppstår handlar mindre om stugorna än om det emotionella arvet, som fördelats ojämnt under barnens uppväxt. Det inga småsaker det handlar om utan sexuella övergrepp i barndomen som sedan genererat andra orättvisor och oförrätter för henne och brodern. Nu, efter faderns död, ska den hemska sanningen minsann fram, men frågan är om det är sanningen? Eller är det som Bergljots mamma säger: iscensatt lögn? Vem är det äger berättelsen om barndomen och om familjen?

Romanen är välskriven, det är en intrikat, intensiv och laddad text som gör läsaren kallsvettig.
Beskrivningen av Bergljot, jagad av hemska minnen, med all sin ångest, ilska och smärta. Och Bergljots mamma - gränslös, självisk, fåfäng, vacklande och otydlig - huj.

Pärmomslaget är fint med den avkapade Bergljotgrenen men lägg märke till mina matchande lakan!

Allt jag inte minns

Läste Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns. Såsom titeln redan säger handlar romanen om det man minns men framförallt inte minns.

Allt jag inte minns är en berättelse om minnet av en människa, Samuel. En kärlek, en vänskap och ett liv som inte längre finns och som enbart existerar i minnet. Det är Samuel som hans vänner Vandad och Pantern och kärleken Laide försöker återkalla i minnet samtidigt som de bearbetar sin sorg. Minnet av intensiva, rastlösa Samuel som ständigt var på jakt efter fler erfarenheter, nya upplevelser att spara på (i erfarenhetsbanken), lagra i minnet.

Romanen är aningen invecklat uppbyggd, dels för att berättarrösterna växlar förvirrande i början, dels för att innehållet, minnet, är som det är: undflyende, fragmentariskt, opålitligt, med vars och ens subjektiva sanningar och tolkningar av hur någon som inte längre finns var. Lager som läggs på lager som läggs på luckor. Och Samuels mormors demensdimma lägger sig också tungt över sidorna.

I slutet av boken träder en annan röst fram som sätter berättelsen i en gungning som inte gör det hela mindre förkrossande.

Jag har tycks mycket om Khemiris tidigare böcker och speciellt mycket om Montecore. Allt jag inte minns är kanske ännu bättre. Absolut läsvärd.

Mödrarnas söndag

Jag läste Therese Bohmans lockande recension Kryp in den här kärleksbubblan av Graham Swifts kortroman och beställde boken. Mödrarnas söndag karakteriseras som "ett omistligt passionsdrama om klass". På pärmen sägs att roman är "ett mästerverk". Äh. Inte alls, säger jag.

Romanen börjar lovande. Det är en solig söndag i mars, året är 1924. Vi befinner oss i Berkshire, i södra England. Det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem, om de har något hem att besöka vill säga. Det har inte husjungfrun Jane Fairchild. Hon möter upp med sin älskare, Paul Sheringham, i stället.

Det finns ett underbart lugn och en njutningsfull utdragen långsamhet i skildringen av Jane som i sakta mak glider från rum till rum i det stora, tomma, Sherimhamska huset. Tiden står nästan stilla: lakanet har en fläck, fönster står uppställt, gardinen fläktar lätt, dammet glittrar i luften, i köket finns resterna av en halväten kalv- och skinkpaj. Det är nästan så man hör en klocka som ödesdigert tickar i bakgrunden.

Men berättelsen pendlar irriterande mellan sentimentalt tillbakablickande och nutiden, då den tidigare tjänsteflickan är en etablerad författare, hela nitton romaner senare. Rent stilistiskt fungerar det inte alls. Jag ogillar verkligen huvudpersonens självtillräckliga, nonchalanta och alltförklarande berättande, självupptagenheten med att nu minsann vara framgångsrik, alla dessa intervjuer hon ställt upp på - det är så fruktansvärt osympatiskt, oanalytiskt och än värre - helt ointressant, i mitt tycke. Den där ena marsdagens händelser är däremot fascinerande och redan i sig beskrivande.

Vær snill med dyrene

Det här var en roman just för mig. Monica Isakstuen har skrivit en stark, förtvivlad text om skilsmässa, delad vårdnad och framförallt moderskap. Hon beskriver träffsäkert känslan direkt efter en separation, ett slags smärtsamt och neurotiskt navelskådande upplösningstillstånd. Och den stora frågan: hur dela (vårdnaden av) ett barn. Huvudpersonen Karens skuldkänslor över misslyckandet och rädslan över att förstöra mera (det värsta: förstöra barnet). Hennes familjs och vänners vänligt oförstående kommentarer. Vær snill med dyrene är tankeväckande, provocerande, upprivande, sorglig. Och de underliga och ångestframkallande djurberättelserna är pricken på i:et.

Isakstuen berättar skickligt. Stramt och kortfattat, med några välvalda ord. Och efter de krassa raderna, tystnad på tomma sidor. Det är effektfullt. Ja aj, det gör ont i hjärtat.

2016

Hej bloggen efter en lång paus - inget inlägg förra året. Nu gör jag det lätt för mig, för annars blir det ingenting alls. Här de bästa böckerna jag läste ifjol: Sandström, Lindstedt, Ulitskaja, Ferrante, Oksanen! Dessa får sammanfatta året 2016.