söndag 30 april 2017

Mödrarnas söndag

Jag läste Therese Bohmans lockande recension Kryp in den här kärleksbubblan av Graham Swifts kortroman och beställde boken. Mödrarnas söndag karakteriseras som "ett omistligt passionsdrama om klass". På pärmen sägs att roman är "ett mästerverk". Äh. Inte alls, säger jag.

Romanen börjar lovande. Det är en solig söndag i mars, året är 1924. Vi befinner oss i Berkshire, i södra England. Det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem, om de har något hem att besöka vill säga. Det har inte husjungfrun Jane Fairchild. Hon möter upp med sin älskare, Paul Sheringham, i stället.

Det finns ett underbart lugn och en njutningsfull utdragen långsamhet i skildringen av Jane som i sakta mak glider från rum till rum i det stora, tomma, Sherimhamska huset. Tiden står nästan stilla: lakanet har en fläck, fönster står uppställt, gardinen fläktar lätt, dammet glittrar i luften, i köket finns resterna av en halväten kalv- och skinkpaj. Det är nästan så man hör en klocka som ödesdigert tickar i bakgrunden.

Men berättelsen pendlar irriterande mellan sentimentalt tillbakablickande och nutiden, då den tidigare tjänsteflickan är en etablerad författare, hela nitton romaner senare. Rent stilistiskt fungerar det inte alls. Jag ogillar verkligen huvudpersonens självtillräckliga, nonchalanta och alltförklarande berättande, självupptagenheten med att nu minsann vara framgångsrik, alla dessa intervjuer hon ställt upp på - det är så fruktansvärt osympatiskt, oanalytiskt och än värre - helt ointressant, i mitt tycke. Den där ena marsdagens händelser är däremot fascinerande och redan i sig beskrivande.


måndag 17 april 2017

Vær snill med dyrene

Det här var en roman just för mig. Monica Isakstuen har skrivit en stark, förtvivlad text om skilsmässa, delad vårdnad och framförallt moderskap. Hon beskriver träffsäkert känslan direkt efter en separation, ett slags smärtsamt och neurotiskt navelskådande upplösningstillstånd. Och den stora frågan: hur dela (vårdnaden av) ett barn. Huvudpersonen Karens skuldkänslor över misslyckandet och rädslan över att förstöra mera (det värsta: förstöra barnet). Hennes familjs och vänners vänligt oförstående kommentarer. Vær snill med dyrene är tankeväckande, provocerande, upprivande, sorglig. Och de underliga och ångestframkallande djurberättelserna är pricken på i:et.

Isakstuen berättar skickligt. Stramt och kortfattat, med några välvalda ord. Och efter de krassa raderna, tystnad på tomma sidor. Det är effektfullt. Ja aj, det gör ont i hjärtat.



fredag 14 april 2017

2016

Hej bloggen efter en lång paus - inget inlägg förra året. Nu gör jag det lätt för mig, för annars blir det ingenting alls. Här de bästa böckerna jag läste ifjol: Sandström, Lindstedt, Ulitskaja, Ferrante, Oksanen! Dessa får sammanfatta året 2016.