Romanen börjar lovande. Det är en solig söndag i mars, året är 1924. Vi befinner oss i Berkshire, i södra England. Det är mödrarnas söndag, den dag på året då tjänstefolket får ledigt för att åka hem, om de har något hem att besöka vill säga. Det har inte husjungfrun Jane Fairchild. Hon möter upp med sin älskare, Paul Sheringham, i stället.
Det finns ett underbart lugn och en njutningsfull utdragen långsamhet i skildringen av Jane som i sakta mak glider från rum till rum i det stora, tomma, Sherimhamska huset. Tiden står nästan stilla: lakanet har en fläck, fönster står uppställt, gardinen fläktar lätt, dammet glittrar i luften, i köket finns resterna av en halväten kalv- och skinkpaj. Det är nästan så man hör en klocka som ödesdigert tickar i bakgrunden.
Men berättelsen pendlar irriterande mellan sentimentalt tillbakablickande och nutiden, då den tidigare tjänsteflickan är en etablerad författare, hela nitton romaner senare. Rent stilistiskt fungerar det inte alls. Jag ogillar verkligen huvudpersonens självtillräckliga, nonchalanta och alltförklarande berättande, självupptagenheten med att nu minsann vara framgångsrik, alla dessa intervjuer hon ställt upp på - det är så fruktansvärt osympatiskt, oanalytiskt och än värre - helt ointressant, i mitt tycke. Den där ena marsdagens händelser är däremot fascinerande och redan i sig beskrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar