Reportern heter Sara Kvist. Hon är ung och omogen och har en pojkvän som är jobbig, krävande och en otäck typ, helt enkelt. Pojkvännen Robert blir aningen för grovt karikerad och det hela alldeles för svartvitt och outvecklat i romanen - trots allt utrymme deras story får.
Som miljöskildring är romanen fin och småstadskänslan är också väl fångad (kanske extra om man känner till Nykarleby). Torget, lågstadieskolan, kyrkan, elaffären. Ett av de intressantaste spåren är kvinnoprästmotståndet och församlingens fega eller likgiltiga tigande kring att prästen Linna trakasseras. Berättelsen kretsar överlag i hög grad kring det som är och förblir osagt, hemligheter och tystnader i relationer, konflikträdsla och kulisstänk. Det gäller för Gunnar och Inger, Lea och Hugo, Krister och Monika. Detta är i mitt tycke det absolut bästa med romanen. Boken är en pusseldeckare men jag knäckte inte gåtan innan det hela nystas upp.