Kjell Westö har fått Tollanderska priset idag och jag fick en orsak att skriva ner några rader om hans senaste roman. Att läsa Westö är som att gå i ett par vårskor efter att ha länge klafsat fram i tunga vinterstövlar. Bekant och bekvämt och lätt och snabbt går det framåt. I hans senaste episka roman Den svavelgula himlen är personerna i fokus. Den namnlöse berättaren är en författare som är ungefär jämngammal med Westö och tidsramen är därmed från 1970- till 2010-talet. Det är en berättare som verkar ha svårt att säga ifrån, att agera och leva ut, han väljer att betrakta från sidan, han är en som registrerar det som händer. Ibland verkar han nästan oengagerad i sitt eget liv, eller okej, det är mycket om hans kvinnor och sexet men författarskapet och läraryrket och annat innehåll är det mindre om. Nå, möjligen bättre så, kanske det inte är så intressant läsning heller? Det är vänskapen till Alex och kärleken till Stella som den här berättelsen kretsar kring. En central plats är deras sommarställe, släkten Rabells gård Ramsvik, som nog har mörkare hemligheter men när tiden går och berättelsen framskrider mest framträder som en solblekt barndomsidyll och förlorat sommarparadis. Eller är det kanske minnet som gör ett spratt? Minnets bedräglighet är nämligen ett intressant spår i berättelsen.
Den svavelgula himlen handlar främst om klass- och social tillhörighet. Arv, miljö, tid, upprepning, variation. Klassproblematiken skildrar Westö som vanligt skickligt och med säker hand. Det finns också en slags vemod eller sorgsenhet i berättelsen, i synnerhet i skildringen av berättarens föräldrar och årens ofrånkomliga gång, som tilltalar mig.
Är denna roman då möjligen Westös bästa? Nja, jag tror Hägring 38 fortfarande behåller sin plats som min favorit-Westö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar